Wales namnförklaring:

Område i sydvästra England med befolkning av keltisist ursprung. De har fortfarande delvis keltiskt språk.

Mycket av den druidiaka mysticismen kommer från Wales och under andra hälften av 1700-talet gjordes allvarliga ansträngningar att samla, undersöka och översätta tidig keltisk poesi, speciellt från Wales. Tillkomsten av MacPhearson’s Ossian’översattningar’ 1762-63 tycks ha inspirerat Thomas Percy, senare biskop av Dromore, att publicera innehållet i ett 1600-talsmanuskript med engelska ballader, vilket han kommit över. Han förmådde också en pastor Evan Evans, som redan 1758 hade samlat walesisk poesi, att utge ‘en elegant översättning av några stycken av äldre brittisk poesi’. Dessa utkom under namnet ‘Specimens of the Poetry of the Ancient Welsh Bards’,

En man vid namn Edward Jones gav 1784 ut ‘Musical and Poetical Relics of the Welsh Bards’ och en andra del, ‘The Bardic Museum of Primitive British Literature’ år 1802. Jones var själv harpospelare och hans samling utgör en värdefull kollektion av några av de tidigaste walesiska sånger, som man känner till. Samlingen börjar med ‘A Druidical Song’ och slutar med en livlig melodi, ”Y Derwydd – The Druid’.

Man kunde också under denna forskning konstatera, att 500-talspoeten Taliesins dikter uppvisar, som man säger ‘ett komplett druidiskt system’ och att i dessa skrifter framgår, att den äldsta brittiska kristendomen var starkt färgad av druidismen.

Wales var alltså, jämsides med Irland, ett starkt fäste för den gamla keltiska druidismen och det område, där den längst levde kvar, vilket dramatiskt berättas i sagorna om kung Arthur och hans hov.