Keltiska druider

De antika kelterna hade inget eget skriftspråk utan allt traderades muntligt. Det som idag är känt om kelterna och druiderna är baserat på arkeologiska fynd och beskrivningar av andra folk. Det handlar bland annat om greker,romare och kristna munkar. I många fall är det kelternas fiender som skrivit deras historia. Det mest omfattande samtida verket om kelter/druider är författat av Julius Caesar:” Commentarii de bello Gallico” (på svenska ”Kommentarer till de galliska krigen”). I detta verk skriver Caesar sin egen hjältesaga i vilken han besegrar gallerna (det romerska namnet på kelterna i dagens Frankrike). Det är inte orimligt att anta att besegraren inte beskriver de besegrade helt nyanserat. Mycket av det Caesar skrivit om gallerna/kelterna ligger till grund för hur vi idag ser på de antika kelterna. Som en parentes kan nämnas att seriefiguren Asterix och hans vänner är baserade på just Caesars beskrivningar.

De indoeuropeiska kelterna gjorde sitt intåg i Europa,österifrån för ungefär 3000 år sedan. De trängde undan de tidigare folkstammarna. Hela västra Europa hamnade under keltiskt inflytande;Tyskland,Frankrike,Spanien,de Brittiska öarna inklusive Irland,norra Italien. Enligt Herodotos bodde kelterna från Donaus källa till Herakles stoder (Gibraltar). 

Ordet kelter anses stamma från det grekiska Keltoi (de höge) och landet som beboddes av dessa Keltoi norr och väster om Grekland kallades Keltike. Troligt är att ordet Keltoi är transkriberat från det keltiska Clethe (stor,ädel,upphöjd) och var vad kelterna själva kallade sig.

Den keltiska kulturen hade sin glansperiod,högkultur redan före grekers och romares dito. Det påstås att själve Pythagoras fick sin filosofiska bildning av druiderna. Kelterna var framstående inom såväl industri som konst med särskilt framstående vapen,smycken och lysande färgrika tyger,men kelternas främsta områden låg inom jordbruk och djurhållning.

Det keltiska samhället var teokratiskt eller som Dionysos Chrysostomos uttryckte det år 117:”konungar på sina troner är endast druidernas tjänare”.

Ordet druid och dess ursprung är föremål för en del huvudbry. Plinius d.ä. menade att ordet var sprunget ur det grekiska ”drus” som betyder ek,ett träd som ingår i druidernas symbolvärld. Senare forskning är mer inne på att ordet har sitt ursprung i det keltiska ”derwydd” och då med betydelsen vis man. Denna senare tolkning kan kopplas till att druiderna var präster,filosofer,läkare och skalder. De bildade en samhällsklass som närmast kan liknas med det högsta kastet i indisk kultur:braminer. Eftersom druiderna ansågs medla mellan människorna och gudarna fick de ord om sig att ha magiska förmågor,något som efter kristendomens segertåg sattes i samband med mörkrets makter.

Hos kelterna var druiderna så högt vördade att de hade omfattande privilegier;de var skattebefriade,undantagna från krigstjänst och självskrivna som domare vid alla mål. De utsåg städernas styrande och de undervisade ungdomarna. Druidskapet var inte ärftligt utan var något som vem som helst hade tillträde till efter omfattande utbildning,något som tog upp mot 20 år i anspråk. Den omfattande studietiden berodde på att allt skulle läras in utantill. I avsaknad av ett skriftspråk var det muntlig tradering som rådde.